Jag har så kalasfina vänner. Såna som kan skriva mail som värmer hela insidan för man vet att de menar det. Man känner att de menar det. Jag kan ha svårt för det där med att känna att någon menar något. Dålig på att ta till mig av komplimanger. Dålig på att ge faktiskt också, tror det hänger ihop med att jag själv har svårt att få. Nåja. Slutanalyserat.

Fina vänner, jag saknar er.

Dag 3 av 15 klar. 2 dagar kvar till julkalendern. Woop woop!

Får man skylla på hunger?

Och så lyckas jag tappa bort mappen med alla papper i. PANIK! Vänder rummet upp och ner för jag är säker på att jag hade den med mig upp. NÄHÄ. Rusar ner (i hissen) till receptionen. Inte där heller. F*ck. Nån jävel har snott den. Måste. Vara. Så. Eller så glömde jag den bara i bussen. Ett sms till guiden som ringer chauffören och återkommer till mig. Slarvmaja. Den ligger på bussen. Drar en djup suck och skäms lite för att det händer första dagen.

Och så shadäängar jag av ett G på hemtentan. Bara så där.

Dagen är vigd till studier i väntan på att gruppen anländer. Med undantag för typ en timme framåt då jag tänkte bege mig till gymmet medan en föreläsning laddar. Ångestmonstret i magen verkar vara på semester också. Han kanske stannade på Koh Maak. Det hade jag också gärna gjort iofs. Även fast det skulle betyda att vi skulle vara där tillsammans. Nåja. Det kan ju aldrig vara bra att känna att man har kontroll över situationen. Alltid annars känns det som kaos och då har det ju gått bra. Så nu när det känns bra förväntar jag mig kaos. Kan hända att jag fått resultatet på hemtentan när jag kommer tillbaka från gymmet. Hon skulle maila ut det under morgonen. Svensk morgon alltså. Då kanske kaoset kommer tillbaka. Chaos sweet chaos..?

1a advent. No, not really feeling it. För varmt, för långt bort och för ensamt. Vill kanske inte riktigt känna det heller. Ska jobba på det.

Idag vill jag inte vara med. Jag vill hem. Men det går väl över. Sa hejdå till J igår kväll på flygplatsen i Bangkok. Han checkade in och jag gick och hängde på starbucks från 23 till 03. Sen sov jag en stund på en bänk. Sen checkade jag också in. Till Hanoi. Så nu är jag sååå fasligt ensam. Ville gråta en skvätt igår när vi sa hejdå men höll mig. Så han slapp skämmas liksom.

Fram till den 10 dec får tiden gärna gå jättejättefort.

När vågorna är typ 1,5 m höga och båten skumpar, dyker, hoppar och knakar som om den ska gå av, då får man vara lite rädd och tro att nu är dagen kommen. Men det var den ju inte. Vi kom iland. Då fick vi stuva in oss 10 pers i en trång minibuss. J fick sitta snett för att få plats med knäna. Då var det dags att packa i väskorna. Alla 10. Trots att bagageutrymmet var förvandlat till sittplatser. Det gick. Men det var inte skönt. Vi undrade om vi var de första turisterna nånsin som hade nån form av packning med oss.

Men nu är vi i Bangkok. Levande. Phu.

Om det här vore för längesedan och jag och J skulle få för oss att hälsa på indianerna så skulle vi gissningsvis bli kallade blekrumpor. Men vi har fin färg i övrigt.

Den stora Pressar-dagen är här. Sista dagen och natten på Koh Maak. Imorgon drar vi till Bangkok. Buhu. Galet bra har vi haft det dessa dagar.

Lite så här apropå ingenting så saknar jag att laga mat. 2,5 veckor kvar tills jag är hemma i mitt kök igen. Längtan.

Fint att jag valde att inte ta upp det faktum att jag imorse vaknade bredvid en död (läs: i sömnen mördad) kackerlacka när jag tidigare så stolt visade upp var vi äter frukost. Totalt 5 st har vi sett, döda eller levande, sedan vi kom igår. Alla runt toaletten så klart. Och efter mörkrets inbrott. Idag har vi ännu inte sett nån. Jag säger att det är för att lampan i badrummet är tänd. De vågar inte komma ut. Om ingen syns till under resten av kvällen sover vi med ljuset tänt.

Ja. Så här sitter vi och äter frukost. Typ rätt bra.

Till och med i Thailand

Jag har en favorit-Linn. Det är givetvis min syster. Men det finns en till Linn som jag gillar, för hon skriver så bra. Typ sånt här skriver hon.

Hello Koh Chang!

Svennar, ryssar and the occasional german. Vi samsas med ödlor och syrsor stora som kattungar. Efter gårdagens fadäs med ett platt bakhjul på moppen under vad som var tänkt att bli en 5-minuterstur så är vi också så där vackert turiströda om axlarna. Det löste sig iaf med moppen och axlarna reder väl sig snart de också.

Vi är inte direkt några tempelmänniskor egentligen. Vi går hellre på Madame Tussauds och akvarium. Att vi hamnade på det förstnämnda var en ren lyckträff. Visste inte ens att det fanns här. Ett toabesök behövdes och då såg vi skyltar. Givet! Väl värt ett besök tycker vi.

Snabbvisit på MBK för inhandlande av ryggsäck, tupplur, mat längs gatan och fotmassage har också hunnits med. Semestern börjar bra!

Det är galet vad envis jag kan vara ibland. Som igår. Jag skulle kolla hur lång tid det tog att gå från hostelet till Airport rail link-stationen, reka inför färden till flygplatsen för att möta Johan. Det tog dryga timmen. Bra. Sen fortsatte jag att gå, tänkte ta mig till Pak klong market, en blomstermarknad. Letade nåt att äta på vägen men det gick sådär, är så tråkigt att göra sånt själv. Det slutade med att jag av nån anledning bestämde mig för att ta mig till blomstermarknaden först och hitta nåt att äta där. Det tog 2,5 timme i rask takt. När jag var framme var klockan 20.30 och jag hade inte ätit sen frukost. Tokbra. Kände mig inte ett dugg svimfärdig. Det slutade på, usch nu skäms jag, donken. Men så går det när man ska vara så sjukt jävla envis. För jag fick ju lov att gå, vägra åka tuk-tuk liksom. Jag åkte iaf tuk-tuk hem. Nån jävla ordning får det vara.

Sen slutade det med att jag åkte taxi till flygplatsen imorse iaf. Och nu är herrn här, sovandes bredvid mig i skrivande stund. Efter en sömnlös flight och en halvdag på stan får man faktiskt sova.

Har man inte varit i en stad tidigare kan det vara svårt att få rätt uppfattning om var saker och ting ligger. Då kan det ju hända att man väljer ett hostel som inte ligger speciellt långt ifrån vattenmassorna. Och som dessutom har väldigt lite gäster. Inte för att det gör något egentligen. Känns rätt skönt. Och vattnet stiger inte längre så det borde förbli torrt här även om det inte är långt till vattnet.

Och imorgon blir det 3 km språngmarsch i ottan. Tågen börjar gå kl 6, samtidigt som herrn landar så för att komma dit snabbast möjligt lär jag ta mig till fots till rätt station. Det ska rekas idag. Frukost ingår på hostelet men nåt mer lär jag ha i magen idag. Men några större utflykter blir det inte, det sparar jag tills J kommer.

Trött personal på hotellet. Lämnade in tvätt i förrgår och när jag fick tillbaka det igår kväll är ett linne typ 2 meter långt och en t-shirt har en urringning (hur fan stavas det egentligen) som visar allt ända ner till naveln. Managern hävdar att det är materialets fel, de har tvättat den för hand och varit jätteförsiktiga. So why is it different I ask! Slapp iaf betala för de plaggen och hoppas att de drar ihop sig om jag tvättar dem själv för hand. Trött-manager och trött-receptionister.

Bangkok har fått en plan iaf. Hoppas det finns en säng åt mig bara. Äventyr, äventyr!

Färdiggruppat

Jag är lite kär i Kambodja. Hade glömt bort det på de två år som jag inte varit här. Nu är jag påmind. Och trots alla hetsiga turister så blir jag lugn av att besöka templen. Det går inte att vänja sig vid hur storslaget det är. Om en knapp månad är jag tillbaka men det slog mig idag att jag ju inte vet om jag kommer hit igen efter det. Känns himla vemodigt. Nåja.

Imorgonkväll är jag i Bangkok och är än sålänge helt utan plan för hur det ska gå till. Känns sådär. Imorgon blir planeringsdag. Och lite pluggdag skulle behövas. Har jag otur måste jag ligga vid poolen och utföra dessa sysslor. Jättejobbigt. Verkligen.

Where to ma'm?

Tjaaa. Jag vet inte riktigt vart jag ska. Eller åtminstone inte vart jag kommer att hamna. Är lite väl förtjust i att planera för både det ena och det andra men på det stora hela så vet man aldrig var man hamnar i alla fall.   Tillfällighet att det dök upp just här och nu?! För ganska precis 4 år sedan, på ganska precis samma plats insåg jag att det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Det blir nog bra. Nånstans på min och Annas resa i Asien. Bra timing på den insikten, behövdes under de kommande månaderna. Och nu sitter jag här igen. I Saigon. På jobbet. Om några dagar ska jag besöka Angkorområdet och Phnom Bakeng igen och se solen gå ned. Passa på att njuta ordentligt för det här kommer vi nog aldrig tillbaka till. Det var vad jag sa till Anna första gången jag satt där. Om jag trodde på Gud hade jag sagt the lord works in mysterious ways eller nåt nu.

Gaah!

Känner mig inte riktigt hemma. Letar nytt blogghem men det har gått sådär hittills. Funderade på att fortsätta på den gamla men den är fylld med studentångest. Funderade på att ta upp den ännu äldre men den är inte jag. Eller jo. Hur jag skriver. Men personen är en annan, efter det som följde efter nedläggningen. Och så skaffade jag en wordpress men det känns som att råka sätta sig i fel bil på en stor parkering varje gång jag ska skriva. Nästan rätt men ändå alldeles galet. Det är så jag tror att det skulle kännas i alla fall. Har som tur var aldrig lyckats med detta. Bara varit på väg fram till fel bil. Aldrig ryckt i dörren. Men det hinner jag väl.