Är sjukligt bitter. Funderar över varför och faller bara djupare ner i träsket av ältande och why God, why? Och vad gör jag då? Jo, jag spär på det hela med lite Bon Iver. Det kan ju göra vem som helst deprimerad. Eller ja, det gör mig väldigt nere när jag redan är det. Och väldigt glad när jag redan är det. Står jag och velar faller jag alltid neråt. Alltid. Jag är tydligen sån. Men jag kan inte längre nörda runt där nere så mycket längre. I Örebro kunde jag bo där nere i min håla i flera dagar. Komma upp när det var nåt skolrelaterat som skulle göras, tillsammans med andra. Sen kunde jag krypa ner igen. Det funkar inte nu. Nu är det nån dryg jävel (skrivs med kärlek i rösten..? fingarna?) som kommer hem varje kväll och ropar ner i hålet. Ju högre han måste ropa, desto tokigare grejer ropar han. Och där nere får man liksom inte skratta. Så jag måste kravla mig upp. Och så är jag inte nere längre.
Bara bitter. Och än så länge är jag ensam hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar